Bilen – en högt skattad frihetsmaskin

Det är ingen hemlighet att vi verkligen gillar bilen. Vi upprepar gärna den stora betydelse den har, för familjer, för pendlare, för äldre, för företag, för funktionsvarierade, för stadsbor, för boende på landet, ja – för de allra flesta. För många är den så viktig att de är beredda att ge avkall på annat, såsom semesterresor eller dylikt, för att ha råd att ha en bil. Ungefär 80 procent av alla resor sker också med bilen.

Staten uppskattar också bilen, men med betoning på ”SKATT”.

I området för bilskatter så tänker vi kanske främst på drivmedelsskatter. Cirka 60 procent av bensin- eller dieselpriset är skatt. Dessutom betalar vi moms på den skatten. Till råga på allt så fattade riksdagen förra året beslutet om automatiska höjningar med konsumentprisindex + 2 procent. Det innebär en årlig och automatisk höjning med nästan 24 öre/l bensin och 21 öre/liter diesel. Staten drar in ca 2,4 miljarder kronor på detta. Regeringen har sedan tillträdet 2014 höjt skatten på bensin med 109 öre (inkl moms) och på diesel med 110 öre (inkl moms). Inom kort kommer vi att få världens högsta drivmedelsskatter.

Men det räcker inte. För sen har vi fordonsskatt, som numera beräknas enligt bonus-malus där bensin- och dieselbilar (nya) får betala mer och köper man en el- eller gasbil får man en rabatt. Systemet är förstås utformat så att staten tar in ännu mer i skatt, beräkningar visar att systemet är ordentligt överfinansierat.

Bor man i Stockholm eller Göteborg så har man en trängselskatt att dras med. Kanske fler städer ansluter. Sammantaget är det stora pengar som staten får in i skatt från oss bilister – ca 90 miljarder kronor/år.

Vän av ordning tänker väl att det mesta går till vägunderhållet? Nej, så är tyvärr inte fallet. Av samtliga personresor så går 87 procent på väg och fördelningen i infrastrukturbudgeten är som bäst hälften - hälften mellan väg och järnväg, oftast mer än så till järnvägarna.

Bilen betalar långt mer än sina egna kostnader, vilket även går att utläsa i regeringens egna utredningar som då tar med samhällskostnader för miljö, hälsa, slitage på infrastruktur m.m. Men i den politiska debatten nämns detta sällan. Bilen får tyvärr ständigt agera mjölkkossa och blir belagd med piskor istället för att ses som en ypperlig hushållsmaskin som lockas med morötter. Det som på ”politiska” kallas styrmedel är oftast bara ett sätt att öka statens skatteintäkter. Istället för att bekämpa farliga utsläpp blir själva bilen måltavlan. Det är väldigt tråkigt.

Om man summerar vad som sagts om bilen i valrörelsen, så är det ömsom vin och ömsom vatten. Vinner alliansen försvinner indexuppräkningen av drivmedelsskatten. SD vill sänka bensin- och dieselpriset med 70 öre. Får miljöpartiet fortsatt inflytande kommer det ovanpå alla andra skatter även en kommunal parkeringsskatt vid arbetsplatser och köpcentra.

Med tanke på hur nyttig och viktig bilen är för att få hela samhället att fungera, för transporter och arbetsresor, borde våra politiker uppskatta den mer än beskatta den. Förutom att få vårt vardagsliv att fungera är den en förutsättning för arbetsmarknadens funktion och därmed en stor del av alla andra skatteintäkter. Att regeringen nu, i sista stund innan valdagen, släpper fri möjligheten för miljözoner beslutade av kommunen gör att det finns risk att bilägare måste investera mer än 10 miljarder SEK i nya fordon för att klara av sitt nuvarande resebehov. Man kunde önska att våra politiker tänkte på helheten i skattebasen och en cirkulär ekonomi.

Tommy Letzén